”Hopptaxi till Västerbron för fan!!”

När jag gick på folkhögskola för snart tio år sen och lärde mig om världens alla orättvisor fanns det dagar då jag alldeles tappade hoppet om den här världen. Från de försvunna barnen under Argentinas diktaturår vars mödrar ännu samlas på Plaza de Mayo varje torsdag, till kvinnlig könsstympning i så många av världens länder. Jag minns särskilt hur uruselt jag mådde när en klasskompis fick ett samtal från en vän som för gäves sökte råd och hjälp för att få ut närstående ur Thailändskt fängelse. De fängslades enda ”brott” var att de kommit in i landet som flyktingar… Jag kände mig maktlös, frustrerad, uppgiven och fast i en stark vanmakt över alla grymheter som aldrig tycktes ta slut och som jag inte visste hur jag skulle kunna göra något åt.

På folkhögskolan uppstod en gemenskap, en liten klick människor som delade de här svåra känslorna. En dag när allt kändes som svartast utropade ovan nämnda klasskompis ironiskt att ”ge mig en hopptaxi till Västerbron för fa-an!”, för just då kändes världen som en så ond plats att det var legitimt att ifrågasätta om man verkligen ville leva i den. Min väns utrop förmådde oss att le lite mitt i eländet, sätta vår frustration och desperation i perspektiv och enas om att vår död medelst självmord från den i sammanhanget tyvärr ökända Västerbron i Stockholm knappast skulle göra någon nytta för varken oss eller världen. Vi tog oss samman, som vi alltid gjorde. Vi fortsatte att lära oss om världens orättvisor. Vi blundade inte. För ignorans hjälper inte heller, det visste vi. Uttrycket ”hopptaxi till Västerbron för fan” blev ett intern uttryck för att säga sinsemellan att idag är en sån där dag när jag har tappat hoppet helt. Den som yttrade det möttes med samförstånd. Att få känna att jag inte var ensam i att förfasas eller i att vilja kämpa för en bättre värld höll mig uppe – och gör det ännu.

Vissa dagar, som idag, kommer uttrycket uppseglande ur mitt undermedvetna. Jag kan känna samma vanmakt och frustration äta upp mig inombords, nu som då. Just idag är det självmorden bland unga afghanska pojkar som fått avslag på sin asylansökan i Sverige som berör mig så illa. Sju unga afghaner har de senaste veckorna försökt tagit sina liv på asylboenden runt om i Sverige. Tre har ”lyckats” – om man nu får använda det ordet. För dem var självmordet inget smått osmakligt internuttryck för frustration väckt ur folkhögskolestudier, utan något de såg som ett reellt alternativ till att bli skickade till en högst osäker framtid i Afghanistan. Tanken på hur illa allt måste kännas när en ung människa ser döden som sitt bästa alternativ får det att knyta sig i magen på mig. Martin Schibbyes intervju nyligen med Hamed Ramezani som försökt ta sitt liv ger en indikation.

Men jag kommer aldrig, hur jag en försöker, att kunna veta hur det känns att komma som tonåring till Sverige utan sällskap av någon vuxen, med en livsfarlig och traumatiserande resa färsk i minnet. Jag vet inte hur det känns att växa upp i inbördeskrig i Afghanistan eller leva som papperslös flykting i Iran. Jag har aldrig varit i närheten av känslan att vänta i ovisshet i över ett år på besked om jag får stanna i tryggheten i Sverige.  När jag var 16 år flyttade jag 35 mil hemifrån, inte på grund av krig utan för att få gå på ett riksidrottsgymnasium. Det var ett stort steg för mig. Jag minns att jag första tiden ringde hem till mamma om allt från hur man laddar en tvättmaskin, eller blandar rätt mängd ingredienser i pannkaksmet, till att jag kände hemlängtan. Mycket klarade jag, men jag var långt ifrån vuxen och trygg. Om jag i den åldern hade lyckats ta mig till Sverige från ett liv i krig eller på flykt, behövt vänta länge i ovisshet och sen utvisats hade det antagligen knäckt mig fullständigt.

Det jag önskar är att de här unga killarna från Afghanistan ska få stanna i Sverige. Men om de inte får stanna, ber jag åtminstone svenska myndigheter hjälpa dem hantera det trauma de går igenom. Det är unga människor som går igenom en allvarlig kris och har ett starkt behov av psykosocialt stöd. Mer behöver göras för att förhindra att fler tar sina liv.

Läs mer om självmorden bland unga afghaner i Sverige i tidningen Världen idag och i TT:s intervju med Ensamkommandes Förbund (publicerad i Svenska Dagbladet).

Läs också Migrationsverkets ställningstagande angående säkerhetsläget i Afghanistan från december 2016 samt Migrationsverkets Frågor och svar om Afghanistan om att man, trots rapporter om ett allt sämre säkerhetsläge, fortsätter utvisningarna till landet.

Tack för att du läser min blogg. Vänligen observera att alla tankar och åsikter jag uttrycker här är mina egna, privata. Kommentera gärna inlägget (så länge du kommer ihåg att bemöta andra så som du själv vill bli bemött). /Åsa

Bildcred till artiklarna i Blankspot Project (Martin Shibbye), Världen idag och SvD som jag länkat till i bloggposten.

Annonser

”Den största utmaningen vi står inför är att ta vara på människors talang”

Vi kan kalla honom David. Han ger ett blygsamt men ändå självsäkert intryck och ställer gärna upp på en intervju. Under det samtal som följer förstår jag att han tycker att min forskning är viktig – han vill att unga människor som han själv ska bli sedda och att den potential de har ska tas bättre till vara. David är i 25-årsåldern och arbetar med lite vad han kan hitta. Senaste tiden har han tjänat pengar som skräddare. Men egentligen skulle han vilja bli flytande på engelska och arbeta med IT. Han har intresset, ambitionen att lära sig och utvecklas, och han vill se hur långt han kan nå. Han tycks utifrån vad han berättar också ha uppfinningsrikedom, känsla för affärer och en förmåga att starta från noll och skaffa sig jobb, flytta mellan olika städer om så krävs och leva för dagen.

Vad David inte har är medborgarskap eller råd att plugga vidare. Det kryper snart fram att han är gömd flykting. När hans syskon hämtade ut sina papper på medborgarskap var han i fel ände av landet och hade inte råd att åka och hämta pappren. Han missade sin chans, och nu är det 20 gånger så dyrt för honom att ansöka om medborgarskap, så antagligen fortsätter han att gömma sitt ursprung och hoppas att ingen frågar. Så har han gjort hittills, och det har uppenbarligen fungerat helt okej. David ler lite när han påpekar att ingen kan gissa att hans föräldrar är från Burundi, för han pratar felfri swahili med tanzansk accent och beter sig precis som sina tanzanska vänner – the walk, the talk, everything. Därför var det ingen konst att fejka att han var tanzanier och resa iväg långt bortom flyktingbosättningen och skaffa sig ett jobb som vilken medborgare som helst. För flyktingar är det olagligt att resa iväg utan tillstånd, och för att få tillstånd att resa iväg under en längre tid än två veckor behöver man personligen uppsöka ett kontor i Dar es Salaam 90 mil bort. Detta gör i praktiken att många flyktingar antingen låter bli att resa eller gör som David och hoppas att ingen märker att de är flyktingar på resa utan resetillstånd. En flykting har inte heller rätt att ta fast anställning. Kanske just därför finns det arbetsgivare som om de ser att du är flykting väljer bort just din ansökan till förmån för en tanzanier. Och kanske förklarar det varför många arbetssökande flyktingar väljer att inte nämna varifrån deras familj kommer.

Sedan 98% av de drygt 200 000 flyktingar som flydde etnisk förföljelse i Burundi 1972 inklusive deras barn och barnbarn fick medborgarskap i Tanzania i slutet av 2014 har det blivit ännu lättare för David att passera under radarn för immigrationsmyndigheten. Ingen stoppar längre bussarna från Ulyankulu och begär att få se passagerares identitetshandlingar. Och så länge ingen frågar kan identiteten kanske kvitta? Fast ändå. Medborgare har rätt att rösta och bli röstade på i allmänna val. Och om David skulle få råd att faktiskt följa sin dröm och plugga vidare kommer han behöva söka formella tillstånd för att få resa, bo och studera utanför så kallade ”dedikerade flyktingområden”. Dessa dedikerade områden kommer förresten snart bara att vara flyktinglägren dit de nyanlända flyktingarna kommer och där människor är helt beroende av hjälppaket från FN för att klara sin försörjning. Den gamla flyktingbosättningen i Ulyankulu omvandlas snart till helt vanliga byar, och där får enligt lag bara tanzanska medborgare bo – det vill säga Davids syskon är välkomna där, men snart inte han själv.

Jag spånar vidare på vilka situationer den som inte har medborgarskap möter. ”Vad skriver du i besöksboken på myndighetskontor eller när du bor på hotell?”, undrar jag, eftersom jag själv de senaste veckorna blivit varse att jag var jag än går förväntas fylla i uppgifter om varifrån jag kommer. David rycker på axlarna och svarar bara kort att ”Jag bor aldrig på hotell”. ”Men hur är det på sjukhus då? Måste du inte skriva in personuppgifter där?”, fortsätter jag undrande. ”Jag blir aldrig sjuk, iallafall inte så jag behöver vård på sjukhus”, svarar han lugnt, och därmed rinner ämnet ut i sanden.

Jag funderar mycket över vad medborgarskap egentligen innebär för en persons möjligheter at leva det liv han eller hon vill – och det är också vad min masteruppsats kommer att handla om. Men David uppehåller sig inte så länge vid vad ett medborgarskap skulle innebära just för hans del, utan pratar med stort engagemang vidare om vilka förändringar han skulle önska se i samhället där han bor. ”Den största utmaningen vi står inför är att ta vara på människors talang” menar han. Det finns många begåvade människor här i flyktingbosättningen, inte minst unga, framhåller David, men de saknar möjligheter att göra något med sin talang. Som exempel beskriver David hur utbildningen brister därför att det finns för få klassrum, lärare och böcker i proportion till antalet elever. Just nu går en grundskoleelev i Ulyankulu i skolan endast två timmar om dagen, sen måste han eller hon lämna plats i klassrummet för nästa omgång elever. En klass har undervisning 8-10, en 10-12, en 12-14 och sista klassen 14-16 varje dag. Det säger sig självt att skoldagen inte räcker till för att lära sig allt i läroplanen.

Även för de elever som efter grundskolans nationella examensprov kvalificerar för att få läsa vidare har möjligheterna att ta till vara deras potential ända tills nyligen varit begränsade. Under de över fem år av väntan som det tagit för Ulyankulus invånare från det att de ansökte om medborgarskap under år 2008-2010 tills att presidenten i oktober 2014 delade ut de första medborgarskapscertifikaten har elever i secondary school uppmanats att flytta hem från boarding schools runt om i Tanzania och istället blivit hänvisade att läsa vid den enda sencondary school som var öppen i bosättningen under 2010-2014. Många har också tagits ur skolan helt under väntetiden. David suckar att denna segregering inte gagnar någon. Han hade velat se fler möjligheter för unga från flyktingbosättningen att studera på andra orter, och också fler möjligheter för ”vanliga” tanzaner utanför bosättningen att studera här. Utbytet är viktigt för att utveckla människor. Nu när i princip alla fått medborgarskap har det börjat bli bättre.

När jag frågar honom om vilka möjligheter som finns till anställning börjar David skratta. Han skakar sen på huvudet och svarar att i byar på landsbygden så som den vi befinner oss i finns bara enstaka anställningar, och trots att de inte ens är välbetalda är de enligt David svåra att få just därför att de allra flesta inte har fått med sig tillräckliga kunskaper från skolan. Davids slutplädering blir att människor kan ha talang, men behöver utbildning, seminarier, ”skill training” och andra liknande möjligheter för att ta till vara på sin talang. Människor behöver också inspiration och goda förebilder för att växa, inte minst unga människor som han själv. Åt motsatt håll blir det avskräckande att se andra människor kämpa hårt för att försörja sig, starta eget, förverkliga sina mål och drömmar men misslyckas. Däri ligger den verkliga utmaningen för Ulyankulus unga invånares framtid. De behöver möjligheter och förebilder för att växa. Potentialen har de redan.

Fotnot: David heter egentligen någon annat. Jag har valt att skydda hans identitet eftersom han lever som gömd flykting.

12745960_10153193711265882_163615903186602247_n

Så här ser det ut i byn Kaswa i Ulyankulu under en marknadsdag. David och jag möttes i Ulyankulu, men han var inte just här på marknaden och han syns således inte på bilden.

 

 

 

Bekämpningsmedel eller glasögon?

Vad spelar det för roll för en butiksägare att kunna resa fritt om hen har ett väldigt begränsat kapital att köpa in varor för? Hur ska människor ha råd att missa en dags arbete för att gå på en utbildning om sina medborgerliga och mänskliga rättigheter om ingen har råd att ge dem ekonomisk kompensation? Varifrån ska en jordbrukarfamilj som kämpar för att skydda skörden mot skadedjur och som inte har råd med bekämpningsmedel hitta pengar till att ge sin dotter glasögon? Hur ska man kunna få ett lån på banken för att bygga ett hus eller köpa en bit mark om banken kräver att du redan har ett hus eller en bit mark att använda som säkerhet för ditt lån? Och vad spelar det för roll att man får medborgarskap – kan det verkligen lösa bristen på vatten under torrperioden? Detta är några av de frågor jag har ställts inför under de intervjuer jag gjort igår och idag. Genom att prata med personer som är före detta flyktingar och sedan drygt ett år tillbaka medborgare får jag en allt klarare bild av vilka utmaningar man står inför här i flyktingbosättningen Ulyankulu i västra Tanzania. Några av dem jag möter upplever att livet blivit lite bättre på sistone, andra är besvikna. Några känner optimism inför framtiden därför att det nu finns en riksdagsledamot som representerar just dem, medan åter andra uttrycker frustration över att det finns så mycket kvar att göra för att utveckla samhället de bor i.

Det är värt att veta att hela regionen Tabora som jag befinner mig i är en av de fattigaste i Tanzania (enligt en sammanställning av indikatorer över barnfattigdom som UNICEF har gjort). Det är alltså inte bara de före detta flyktingarna i Ulyankulu utan i hög grad också de som är tanzanier sedan födseln och som bor i omkringliggande samhällen som står inför ett antal utmaningar för att kunna ta sig ur fattigdom och sårbarhet. En intressant fortsättning följer de närmsta dagarna vartefter jag lär mig mer.

”Först när de brutit ner dig totalt…”

Malariatestet visar negativt. Tack och lov. Då har jag bara lite feber. Och det är egentligen inte så konstigt, utan snarare väntat, efter två mentalt prövande och utmattande veckor präglade av ovisshet. Att navigera genom Tanzanias djungel av ansökningar, kontor, portvakter och väntrum, hierarki av chefer, signaturer, stämplar, introduktionsbrev, avgifter, tillstånd, ytterligare tillstånd och rekommendationsbrev har bokstavligen dränerat mig på energi, svett och i de jobbigaste ögonblicken även tårar. En av tjejerna som jobbar på IOM och som följt min strävan konstaterade när jag slutningen kom till IOM-kontoret i triumf och stor lättnad med alla mina papper att det är enligt henne typiskt för Tanzania: ”Först när de brutit ner dig totalt, när du tappat allt hopp, då börjar allt fungera igen och de bygger upp dig på nytt”. Hon tycks ha rätt. Flera av de vänner jag lärt känna under tiden här – såväl tanzaner som utlänningar – delar med sig av liknande långdragna och ovissa erfarenheter av tanzansk och för den delen östafrikansk byråkrati. Pust! När jag får lite distans till det hela ska jag le åt alltihop, men jag är inte riktigt där än. Just nu är jag febrig, trött och har träsmak i baken efter ett halvt dygn på en buss.

Men visst, jag är också lättad över att alla papper är i ordning, och jag är mycket tacksam gentemot de personer som hjälpt mig, givit mig goda råd och gjort vad de kunnat för att snabba upp processen. Stort tack! Jag är införstådd med att processen kunde tagit betydligt längre tid utan er, och att jag vid ett sådant scenario hade lämnat Tanzania utan att få genomföra intervjuerna jag kom hit för. Ert stöd är underbart. Och jag ska med glädje dela med mig av vad jag kommer fram till i min studie så småningom.

Malariatest ja. Vad jag förstått är det bäst att ta det säkra före det osäkra när man får feber i malariaområde – även om man äter profylax som jag gör. För om det faktiskt är malaria av den allvarligare sorten kan den utvecklas snabbt. Jag ska villigt erkänna att jag ogillar både nålar och att uppsöka sjukvård utomlands, men till min lättnad och sjukhusets heder gick besöket snabbt och smidigt och jag kände mig trygg och väl bemött. Själva testet skedde genom ett enkelt stick i fingret från vilket blod togs i två små plaströr samt smetades ut i två små klickar på en glasplatta som jag gissar granskades i mikroskop. Jag tror inte att jag satt mer än en kvart i väntrummet innan jag fick provsvaret. Detta kan vara värt att veta om du som läser detta delar min nervositet inför att uppsöka vården. (Som en parentes fick jag efter sjukhusbesöket en vänlig påminnelse om att även svensk byråkrati kan ha sina små omständligheter. Det går nämligen inte att maila in ifylld skadeanmälan och fotokopierade läkarintyg och kvitton, utan dessa skall uppvisas i orginal för vidimering av universitetet när jag kommer hem, och därefter postas till försäkringsbolaget. När jag fick höra det kunde jag faktiskt inte låta bli att le…)

Buss som sagt. Jag rullar i skrivande stund in mot Tabora. Jag har korsat nästan hela landet på en dag. En välhållen asfaltsväg har tagit mig och min vän som ska tolka åt mig under intervjuerna från ett morgonsömnigt Dar es Salaam, genom ett grönt landskap, in och ut ur den förhållandevis lilla huvudstaden Dodoma och vidare genom ett böljande landskap med många små åkrar och människor som vallar getter och kor. Vid varje stad vi passerat har det sålts frukt, nötter, dricka och av någon anledning sandaler genom bussfönstren. Det har regnat under eftermiddagen och på så vis känts som en lämplig dag att spendera inne i en buss. Mer regn är att vänta om man får tro Klart.se. Tur att paraplyt är med…

Vad är det då för intervjuer? Vi är på väg till Ulyankulu – sedan drygt 40 år en bosättning för flyktingar från Burundi, men mycket snart en handfull helt vanliga byar. 98% av invånarna är sedan slutet av 2014 erkända som tanzanska medborgare. Det innebär att de får rösta, kan resa vart de vill, får äga mark, får ta banklån, får ta tillsvidareanställningar, samt en rad andra rättigheter som kommer med medborgarskapet. Vi ska träffa dem för att ta reda på hur den här förändringen har påverkat deras möjligheter att tjäna pengar och öka sin levnadsstandard. Hypotesen är förstås att en positiv förändring har skett, men kanske är hindren större än de nya möjligheterna. Till exempel ligger infrastrukturen i området efter: nyskrivna rapporter säger att det finns för få sjukhus och skolor, och att många vägar blir till lera under regnperioden. Vi får se och höra vad människor själva tycker när vi träffar dem på måndag. Fortsättning följer då…

image

Försäljning av diverse varor genom bussfönstren vid en rastplats. För övrigt är det förvånansvärt många Scania-bussar och lastbilar på vägarna. Ett resultat av svenskt bistånd kanske?

Vad hade jag gjort om någon börjat jaga alla med blont hår?

Jag ser på nyheterna från Sverige hur maskerade människor jagar unga med utländskt utseende på Sergels Torg i Stockholm efter att någon spridit ut flygblad med budskap om att “nu får det vara nog” och organiserat att ge sig på ensamkommande flyktingbarn. I samma nyhetssändning framgår att USA i sin jakt på terrorister nu kräver omfattande pappersarbete, långa handläggningstider och en rejäl summa pengar av svenskar som har dubbelt medborgarskap i Sverige och Iran, Irak, Syrien eller Sudan och söker visum till USA. Detsamma gäller för svenskar med endast svenskt medborgarskap, men som besökt något av dessa länder de senaste 5 åren. Nyhetssändningen berättar vidare om hur tolkar som arbetar för Migrationsverket spionerar på eritreaner som söker asyl i Sverige, och att tolkarna rapporterar till regimen i Eritrea vad de asylsökande säger i intervjuerna med Migrationsverket.

Jag ryser. Och det är inte på grund av utomhustemperaturen på min altan här i Dar es Salaam. Detta varma och i många stycken vänliga land har tagit emot mig på tre månaders visum efter bara en knapp timmes väntan på flygplatsen och en överkomlig avgift på 50 dollar. Jag är mycket tacksam över att inte behöva skicka in en ansökan 8 veckor i förväg och inställa mig på någon ambassad för intervju (se mer i inslaget “Dubbelt medborgarskap försvårar USA-resan”). Jag är privilegierad.

Men jag är också orolig. Jag skulle kunna åka fast för att jag saknar de rätta pappren för att “bedriva forskning” – i mitt fall göra intervjuer till min masteruppsats. I veckan som gått fick jag en vänlig men tydlig tillrättavisning av inrikesministeriet här i Tanzania om att jag måste etablera kontakt med ett universitet här i landet som kan gå i god för mig, alternativt ansöka om forskningstillstånd som “oberoende forskare” samt uppehållstillstånd – en process som brukar ta 3 månader, ibland mer. Nu drar jag i alla kontakter jag har både här i Tanzania och hemma i Sverige för att något universitet i Tanzania ska förbarma sig över mig. Jag har gott hopp, men jag är inte säker på vad som kommer att hända. Utan rätt tillstånd, ingen trygghet. Jag får höra av flera personer jag lärt känna här att även med ett lokalt universitets stöd kan jag aldrig vara helt säker på att myndigheterna kommer att vara nöjda med mina papper. Det bara är så. Den som representerar en myndighet har tolkningsföreträde. Jag är definitivt inte i någon maktposition här.

Jag har redan bytt inriktning på min masteruppsats från att intervjua papperslösa flyktingar till att intervjua nybilvna medborgare – allt för att inte riskera att väcka anstöt hos myndigheterna genom att undersöka en känslig fråga. Det blir en form av självsensur. Men hellre det än att hamna i trubbel. Jag är en vit, ljusblond svensk i ett afrikanskt land. Just nu är jag en bland många “msungu” i Dar es Salaam, men snart reser jag (förhoppningsvis) till mindre samhällen för att göra intervjuer. I små samhällen går rykten fort. Det finns inte en chans att jag kan smälta in och passera obemärkt förbi på en plats där alla känner alla. Dessutom kan jag inte språket. Mina kunskaper sträcker sig till “Hej, goddag, hur mår du denna eftermiddag? Trevligt att träffa dig!” Om personen jag möter svarar något annat än “Välkommen, jag mår bra” är jag ute ur samtalet. Tursamt för mig är de allra flesta jag möter vänliga och hjälpsamma. Jag är helt beroende av deras välvilja. Vad hade jag gjort om någon delat ut flygblad, maskerat sig och kommit efter alla med blont hår? Vad gör jag om någon tipsar polisen om att mina papper och tillstånd kanske inte är tillräckliga? I värsta fall riskerar jag vad jag har hört utvisning.  

Vad jag har hört. Jag grundar min uppfattning av tanzansk byråkrati främst på hörsägen. Jag lyssnar till hur andra som hamnat i liknande situation som mig har löst det, vad jag bör göra och vad jag bör akta mig för. Jag reflekterar över likheterna med hur en nyanländ i Sverige lyssnar till hörsägen från landsmän om hur de ska maximera sina chanser att få stanna i Sverige. Kanske får de rådet att inte berätta hela sanningen om sin bakgrund, eller lägga till saker i sin berättelse som myndigheterna gissningsvis vill höra. En otrygg person i en utsatt situation väljer sina ord noga. Jag gör det. Till och med just nu. En tanke far genom mitt huvud medans jag skriver detta att “kanske borde jag inte ens blogga om mitt sökande efter rätt tillstånd, kanske kan det jag skriver nu användas som något slags bevis mot mig i något sammanhang?” Men jag bedömer risken som låg. En svensk masterstudent inom internationella utvecklingsstudier med intyg och goda vitsord från ett välrenommerat universitet i det viktiga biståndsgivarlandet Sverige hamnar sannolikt inte på någon övervakningslista hos säkerhetspolisen, i första taget. Fast vad vet jag? Hade jag däremot varit flykting från Eritrea hade jag säkert varit på minst en säkerhetstjänsts hemliga övervakningslista. Jag hade inte sovit tryggt om natten varken i eller utanför mitt hemland.

Hemland ja. Vad händer om jag blir utvisad? Skickad hem till Sverige? Jag blir antagligen mött på Arlanda i bil – inte av Säpo, utan av min underbara mamma. Jag blir inte fängslad, bötfälld, avstängd från universitetet eller utsatt för någon annan sanktion. Mitt hemland är tryggt och säkert, och jag kan lämna det och återvända till det som jag vill. Med svenskt medborgarskap ligger fantastiska friheter, rättigheter och möjligheter öppna för mig. De nya tanzanska medborgare jag hoppas intervjua inom kort har genom sitt nya medborgarskap fått rätt att resa fritt inom landet, bo i vilken stad de vill, ta anställning på ett vanligt jobb utan att behöva söka särskilda tillstånd eller betala höga avgifter. De riskerar inte längre att bli arresterade, slagna, bötfällda och fängslade för att de gått längre än 4km hemifrån för att samla ved till att laga middag. Samhällena de bor i får inom kort rätt att söka utvecklingsbidrag för laga vägar och rusta upp skolor, mm. De får rösta i allmänna val. Men det har tagit 42 år (!) att få medborgarskap. Under tiden har barn och barnbarn kommit till världen i de särskilda bosättningarna för flyktingar. Man har haft uppehållstillstånd och 5 hektar land per hushåll att odla mat på. Men man har hela tiden varit “flykting”, “utlänning”, inte medborgare.

Jag vill passa på att klargöra om det inte redan framgår att jag på intet sätt vill att du som läser detta ska tycka synd om mig. Det är inte synd om mig. De motgångar och den otrygghet jag upplever här är blott en liten skugga i jämförelse med vad de ungdomar som blev jagade på Sergels Torg i fredags (läs mer i artikeln “Maskerade gäng i Stockholmsattack”), de eriteraner som söker asyl i Sverige med hjälp av tolk (läs “Regimtrogna tolkar problem för svensk-eritreaner”) de papperslösa flyktingar som jag initalt tänkt intervjua eller de nyblivna medborgare som jag förhoppningsvis kommer att intervjua upplever eller har upplevt. Min poäng är istället att det jag går igenom just nu som utlänning sökandes rätt papper och tillstånd i ett land långt hemifrån ger mig en liten hint, en lätt vindpust, av de motgångar och den otrygghet som för så många människor är en vardag – till och med i “gamla, fria, fjällhöga Nord”. Om du var en av dem som maskerade dig och jagade efter ensamkommande flyktingbarn på Sergels Torg i fredags, kom hit med dig! Kom möt mig i Tanzania. Jag vill ge dig lite perspektiv på tillvaron!

Post scriptum: Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag har hittat en trevlig, pålitlig tolk med bra engelska som har tolkat åt flera tidigare MFS-studenter. Hur jag hittade honom? Genom en facebookgrupp för svenskar i Tanzania samt tips från andra MFS-studenter. Som sagt, en vilsen nykomling som jag lever och tar mig fram på goda råd från mina landsmän…

Post post scriptum: Jag vill lägga in en ljusglimt i denna i övrigt dystra bloggpost. Om du likt mig ryser eller får en klump i magen av att titta på nyheterna just nu kommer du att må lite bättre igen om du börjar följa @staffanlandin och #systemkallops på Twitter. Det går faktiskt inte utför med allt. Arbetslösheten i Sverige minskar och sysselsättningen i ökar, inkomsterna i landet är högre än någonsin, nyföretagandet ökar, Sverige är rikare än någonsin, antalet anmälda våldtäkter minskar och våldsbrotten överlag minskar. Just sayin’…

image

Bilden visar plåttaken på vanliga människors hem i Dar es Salaam, staden som för tillfället är min hemvist.

Byråkrati, gubben i lådan och ketchupeffekt

Idag blev en intressant dag. Den började med en nervös och förväntansfull taxifärd till inrikesministeriet där jag stämt träff med en tjänsteman vid flyktingavdelningen. Det skulle bli min första intervju för min studie. Jag kom i tid trots Dar es Salaams smått hopplösa morgontrafik och jag blev invisad av en artig sekreterare på ett stort kontor till en leende herre som bad mig sitta ner på hans besökssoffa. Jag förklarade sakligt vem jag var, syftet med min studie, samt att han i egenskap av expert förväntades ställa upp med fullständigt namn och titel i min masteruppsats. Han nickade lugnt och svarade att “ja visst, men innan vi börjar, har du de rätta tillstånden för att bedriva forskning i Tanzania?”

Som ni nog kan gissa hade jag inte det. Det intyg jag fått med mig från Lunds universitet dög inte för att ge mig tillstånd att samla data till en masteruppsats, eller för den delen till att gå in i flyktingområden. Tydligen, fick jag lära mig idag, är de områden som jag vill besöka fortfarande i laglig mening så kallade designated areas där det krävs tillstånd för att få komma in och ut. Jag hade förstått det som att detta ädrades för drygt ett år sedan, men tji fick jag. På den ljusa sidan är att tjänstemannen på inrikesministeriet gillade idén till min studie och kände sympati med mig. Jag fick goda råd om hur jag ska gå till väga för att skaffa mig de rätta pappren och löfte om att om jag bara presenterar rätt papper kommer jag att få både tillstånd och goda rekommendationer med mig. Det känns….hoppfullt. Jag tycks ha hamnat i en intressant blandning av byråkrati och pragmatism. Det ska faktiskt bli spännande att se vart det här tar vägen här näst.

Jag har av flera personer – oberoende av varandra – blivit rekommenderad att det smidigaste sättet att få tag i en person som inte svarar i telefon eller på mail är att dyka upp som gubben i lådan på dennes kontor. Det låter för mig som en märklig strategi, och jag är osäker på om jag själv hade uppskattat att någon gjorde så för att få tag i mig, men morgon kommer jag i vilket fall att göra ett sådant gubben-i-lådan-försök. (Wish me luck!)

En annan intressant observation jag gör är att om man väl får tag i en person kan man få en intervju med denna någon redan nästa eller nästnästa dag. I mitt fall har detta inneburit att jag, från att ha gått och väntat i över en vecka i total tystnad, plötsligt på mindre än ett dygn har fått fyra intervjuer inbokade nu med det samma. Det kan man allt kalla ketchupeffekt… Jag kommer att få träffa olika grenar av FN för att lära mig om fattigdomsläget i Tanzania i allmänhet och integration av flyktingar i synnerhet. Dessutom har jag fått kontakt med en jättetrevlig tolk. Det känns som att jag gör framsteg! Jag firade denna händelseutveckling med vanilj- och blåbärsglass på verandan. I 30 gradest konstant värme är det obeskrivligt gott!

image

Jag hyr in mig i en lärarbostad på Nordic School, en förskola och fritidsgård för barn som har svenska, norska eller danska som modersmål. Barnen får genom Nordic School chansen att hålla språken igång trots att de bor utomlands. För mig är skolan bara en trevlig plats att bo på.

image

På Nordic School känner de till bokstaven Å!

image

Detta vackra träd växer i trädgården intill mitt hus. Någon som kan gissa vad det är?

image

Min, om jag får säga det själv, välförtjänta glass!

Tummen upp för Tanzania

Fladdermössen är större här än hemma. En flög just förbi ovanför mitt huvud och förenades med en vän lite längre bort i den ljumma kvällsluften. Det här är tiden på dygnet då temperaturen är behaglig – den har krupit ner till 27 grader och det fläktar skönt från havet några hundra meter bort. Jag har letat mig upp på en takterrass på 5e våningen, lite utanför stadskärnan i femmiljonersstaden Dar es Salaam. Jag njuter av utsikten – städer är i min mening alltid vackrast på natten med alla små ljuspunkter. Under mig ligger ett trivsamt guest house som drivs av en italiensk välgörenhetsorganisation. Ikväll serverade de minnestronesoppa med ost och chapatti till. Inte riktigt en måltid jag förknippar med Tanzania, men hur som helst gott efter en lång dag av många tankar och intryck. Från den lokala baren ett stenkast ner längs gatan spelas Beyonce’s ”If I were a boy” på hög volym. I bakgrunden hörs tutande från de trehjuliga motorfordon som i Thailand kallas tuk-tuk, i Indien rickshaw och här i Tanzania bajaji (med reservation för eventuella stavfel). Jag har lärt mig några få fraser på swahili, vilket uppskattades av den pratglada biljettförsäljaren på den överfulla bussen hem i rusningstid (läs allt-annat-än-rusande trafik). Jag lyckades förklara vad jag hette och att jag kom från Sverige, och han undrade med ivriga gester om jag gav Tanzania tummen upp? Jo då, tack vare just glada och hjälpsamma främlingar som han blir det tummen upp för Tanzania. Jag är här ensam, men jag är omgiven av vänliga människor som är snabba att hälsa mig ”karibu” (välkommen) och hjälpa mig till rätta. Visst, jag känner mig ganska uttittad som vit utlänning, och jag kan inte gå många meter längs en bilväg innan taxibilar, bajajis och boda-bodas tutar på mig och hoppas att jag vill åka med. Jag har också blivit varnad otaliga gånger för väskryckningar och avrådd från att promenera efter att det blivit mörkt. Jag antar att det är den verkliget som blir på en plats med enormt stora skillnader mellan rik och fattig. För trots att jag är student på CSN-lån bor jag med lyxen av varmvatten och luftkonditionering och en portvakt dygnet runt. I jämförelse med majoriteten av människorna i denna stad är jag rik.

Jag slås, precis som jag gjort tidigare i både Argentina och Indien, av den egentligen självklara insikten att levnadsstandard inte har något linjärt samband med livsglädje. De människor jag möter eller bara passerar på gatan och observerar med nyfikenhet har alla en vardag med såväl bekymmer som glädjeämnen. När man bara ser fattiga länder på bild i någon tidning hemma i Sverige kan man kanske tro att dessa människor alltid lider och mår dåligt. Men bakom ögonblicksbilder fångade av någons kamera finns riktiga människor. Jag slår vad om att biljettkillen på bussen inte tjänar särskilt många shilling om dagen, men han pratar och skämtar och ler stort åt mig när jag så gott jag kan härmar några ord som han vill att jag lär mig. Vad finns det egentligen som säger att en människa som är fattig har glömt hur man skrattar?

Under lunchen på IOMs kontor får jag frågor om Sverige. Vårt samtal kommer in på utbildningar och arbetsmarknad. En av tjejerna konstaterar att visst är det märkligt att Tanzania kan ligga många, många år efter Sverige i utveckling? Jag reflekterar högt att det är som att lägga ett stort pussel att utveckla ett land – alla bitar måste finnas på plats och hålla ihop varandra för att samhället ska fungera: ett pålitligt rättsväsende, ärliga och effektiva politiker, fungerande samhällstjänster, och mycket mer. Så länge någon bit fattas får det till följd att andra bitar urholkas och pusslet blir aldrig klart. Kollegan håller med mig. Jag frågar hur den nya regeringen som valdes i oktober förra året tar sig an arbetslösheten. Hon svarar att regeringen inte har presenterat någon klar plan ännu, men det faktum att den nye presidenten tagit hårda tag mot korruption och gjort en rad åtgärder för att spara pengar pekar förhoppningsvis på att staten ska få råd att skapa många nya arbetstillfällen. Jag hoppas med henne.

Baren intill har skruvat ner volymen en aning nu. Vinden från havet har avtagit och kvällen mörknar mot natt. Jag gäspar likt guesthousets svarta, slöa, lite tufsiga katt. Solen och hettan om dagarna och antagligen också malariamedicinen jag äter gör mig trött. Imorgon väntar en ny dag och med lite tur kanske jag får till en första intervju med FN:s flyktingkomissariat (UNHCR). Tills dess, lala salama!


Fakta om vad jag gör i Tanzania:
Jag har beviljats ett Minor Field Study-stipendium för att kunna resa till Tanzania och samla data till min masteruppsats. Jag läster Lund University Master in International Development and Management, och min uppsats kommer att handla om hur flyktingar som nyligen fått tanzanskt medborgarskap tar vara på sina medborgerliga rättigheter och hur det utvecklar både dem som individer och samhällena de bor i. International Organization for Migration har lovat att hjälpa mig få kontakt med intervjupersoner, och de är vänliga och låter mig sitta och studera och skriva vid ett ledigt skrivbord på deras kontor här i Dar es Salaam. Jag är i Tanzania hela januari och februari. Alla åsikter som uttrycks här på bloggen är mina egna om inte annat uttryckligen framgår.

image

Utsikt från takterrassen om natten.

image

Utsikten på dagtid. Havet skymtar vid horisonten.

image

Den oändliga bilkön hem. Fotot är taget genom bussfönstret någon kilometer hemifrån.

Statusuppdatering 30:

Jag har flyttat 66 mil till en liten stad klassad som Sveriges fjärde största, till en lägenhet som klassas som en normalstor tvåa, till en underbar och älskad pojkvän som klassas som lång – till och med med mina mått mätt, och till en kissekatt som med sina ca 2kg helt klart klassas som liten – vilket hon kompenserar för med kejsarinnans attityd i någon slags exponentialfunktion…

Jag har en daglig resväg som med sina en och en halv timme i vardera riktning i kollektivtrafik i rusningstid får lov att klassas som minst sagt lång. Lyckligtvis vägs detta upp av att resans mål är en praktik på mina drömmars arbetsplats: Biståndsmyndighet. Afrikaavdelning. Enhet för analys och strategi. Jag känner mig i händelsernas centrum, mitt i utvecklingen, med kollegor som är precis lika intresserade som jag av att snöa in sig i problemlösning kring hur vi från lilla Sverige kan bidra till att skynda på en smart och hållbar utveckling i Afrika.* Sånt gör mig glad. Jag brukar gå in genom huvudingången varje morgon bara för att verkligen känna vilken häftig arbetsplats jag kommit till, trots att det är en omväg för att komma till mitt skrivbord.

Mindre glad blir jag av vardagskvällarnas vardagsrumskrig. Under de få timmarna mellan hemkomst och sovdax utkämpas enträgna strider: människa mot flyttkartong. Efter en månads handgemäng har kartongerna retirerat från total ockupation till enstaka barrikader. Många av dem har omgrupperat till källarförrådet. Successivt ställer de upp sig i källaren på raka led och kolonner.  Jag undrar om de förbereder sig för någon slags motattack? Samtidigt försåtsmineras terrängen i lägenheten med diverse lösa snubbelföremål. En svart smidesljusstake på svart matta har redan skickat en av oss till närakuten. Och att hitta till toaletten mitt i natten utan att tända lampan kan vara rena Indiana Jones-äventyret…

Men tids nog ska vi nog segra över lådorna. Jag längtar efter att komma till rätta i mitt nya hem, min nya stad, mitt nya ansvar som kattmatte (!) och min förhoppningsvis nya karriärväg. För jag har hittat var jag vill vara. Nu gäller det att göra sitt bästa för att göra sig hemmastadd och knata på. En nära vän skrev till mig i helgen och frågade hur jag mår egentligen. Egentligen? Jag är trött. Och glad. Fast med begränsad energi. Men ändå optimistisk. Förväntansfull. Har som alltid stora drömmar och gott om idéer. Jag är förstås smått less på att kliva upp kl 06 varje morgon. Och jag lämnar walk-over till flyttkartongerna för att hinna med träning, tvätt och cykelturer till IKEA. Min vän påpekar klokt att ”förändringar kan vara roliga, med det betyder inte att de är enkla” och att min trötthet faktiskt är fullt normal. Det känns skönt.

Att fylla år idag betyder att vänner, familjen och sambon tar tillfället i akt att påminna mig att jag tydligen är en både trevlig och rolig filur att umgås med. Tack hörrni! Det känns också skönt att veta. Och detsamma!! ❤

* Det bör för ordningens skull noteras att det faktiskt ser långt mer optimistiskt ut för stora delar av Afrika än nyhetsmediernas punktnedslag i ebola, konfliktmineraler och undernärda barn. Många afrikanska ekonomier växer snabbare än vår ekonomi någonsin gjort. Nio av tio barn börjar skolan. Smarta tekniska lösningar bådar gott såväl för informationsspridning och samhällsengagemang som för miljövänlig utveckling. För att ta några exempel.

En flyttfågels memoarer

Jag fyller tio! Räknat i antal städer jag har bott i alltså. För denna helg firar jag en månad som skåning. Jag firar också födelsedag – 29 om någon nu undrar, så slipper ni begå etikettsbrottet att fråga en kvinna om hennes ålder. För övrigt har ni all rätt att ifrågasätta om detta verkligen var åldern jag uppnådde i helgen, för på sättet jag galopperade in på Liseberg vore en mer rimlig gissning att jag nyss fyllt 9…

Gammal och vis som jag numera är sitter jag på ett tåg genom småländska skogar och tänker att visst vore det på sin plats att skriva lite memoarer. Här kommer ”Mitt liv i banankartonger”, ”En flyttfågels memoarer”, ”Tio trevliga platser att bo på” eller varför inte ”Våga! – ett liv fyllt av drömmar och flyttlass”?

Jag är alltså född i Sollentuna. En trevlig kommun med skogar och badsjö och en trevlig liten kiosk där man kan köpa chokladbollar för en femma. Detta är min bostadsort nummer 1.

Jag blev vuxen – det vill säga förvärvade studentmössa och körkort – i Sveriges ko-tätaste kommun Falköping. Staden är även tät på pizzerior och hårdrocksband, samt stolt innehavare av Sveriges längsta strög. För mig utgör den bostadsort numero 2.

Efter en mellanlandning i Sollentuna, inställde jag mig på Östra kasern, logement 1 i Skövde. Staden stoltserar med en högskola, två regementen, ett shoppingcenter dit Falköpingsborna åker när de tröttnat på att deras egen stad saknar ett H&M, samt festlokalen Bogrens Salonger, ej att förglömma. På framför allt onsdagskvällar brukade bar och dansgolv befolkas av prydligt rakade 19-åringar som njöt av en stund i civilisationen och gärna spanade efter traktens unga kvinnor. Jag fick mitt hem nummer 3 – inte på dansgolvet, men i en underslaf och ett plåtskåp inte långt därifrån. Jag lärde mig massor om sjukvård och fick också erfara hur jag själv fungerar när jag inte har ätit eller sovit på alltför många timmar…

Skövdetiden ledde mig vidare till ett givande år i Uppsala, bostadsort nummer 4. Som ung och nyinflyttad Uppsala-bo som inte pluggade fick jag en och annan att höja på ögonbrynen. För mig bjöd staden på ett volleybollag med underbara lagkamrater, en rad spännande föreläsningar arrangerade av Utrikespolitiska Föreningen, ett valborgsfirande som hette duga och ett roligt jobb där jag fick besöka en massa gymnasieskolor och prata om mönstring och FN-tjänst.

Därefter var det dags för en ny mellanlandning i mina sollentunska rötter, fast med en flygtur till Argentina där mitt i. Folkhögskoleåret väckte åter lusten att studera, och sommaren efter tog jag och en stor rullväska tåget till Växjö, stad nummer 5. Jag köpte en säng på Blocket och installerade mig i en social, trevlig och lagom stökig studentkorridor. I Växjö finns ett universitetscampus. Punkt. Fast ibland vågar man sig utanför det, och då hittar man café Palladium som har massa god Fairtrade-certifierad fika, en shoppinggata och ett bra stadsbibliotek.

Nyfiken på vida världen och inte minst på studier i International Relations och Migration Issues in the Mediterranean bytte jag i början av 2010 svensk vargavinter mot Medelhavets regn och snålblåst. Malta seglar in på plats 6 på min lista. Denna lilla ö, som till ytan motsvarar en fjärdedel av Öland, är en oerhört intressant plats och förtjänar en hel blogg själv. Universitetet är perfekt för utbytesstudenter – stort kursutbud och allt på engelska. För den som vill göra en volontärinsats rekommenderar jag att jobba med flyktingar och integration, samt med aktivism i miljöfrågor. För dykningsintresserade finns gott om skeppsvrak att titta på. Och för filmintresserade kan jag berätta att Malta är en riktigt populär inspelningsplats. Scener ur till exempel Gladiator, Greven av Monte Cristo och även Game of Thrones har filmats där.

Min första resa till Indien räknar jag faktiskt inte som ett nytt boende, utan nästa ort efter Växjö blev Stocksund, plats 7. Jag medger att det bara är en kvart bort med bussen från plats 1, men en annan kommun och annat boende, så det räknas! Jag gjorde en lärorik praktik på Läkare Utan Gränser och letade med ljus och lykta efter jobb inom det jag utbildat mig till, vilket resulterade i…

…en flytt till Göteborg, plats 8 i ordningen och en stad jag kommit att riktigt älska! Stadens sanna pärla är enligt mig Veraspexet på Chalmers.

Men äventyr är äventyr och förtjänar således att upptäckas, så efter ett och ett halvt år på Sveriges framsida fann jag ett nytt hem och en episkt vacker joggingrunda i Himalaya, Indien, plats 9.

Vid slutfört uppdrag lockade mitt kära Göteborg mig tillbaka, och faktum är att jag faktiskt hade tänkt stanna där, låta denna lista ta slut. Men drömmar är drömmar, och när antagningsbeskedet till en drömutbildning landade i min elektroniska brevlåda fick jag anledning att tänka om. Jag tänkte att ”i efterhand ångrar man mest det man aldrig gjorde”, och ”förresten börjar jag ju bli ganska vass på det där med att flytta…” Så Lund, vackra lilla stad: nu är jag din!

Visdomen då? Utan visdomsord, ingen memoar. Jag tror, när jag ser tillbaka, att jag har blivit en visare människa av att se, leva på och uppleva alla dessa platser. Jag kan älska storstäder för deras livfullhet och utbud, jag kan uppskatta små städer för hur människor hinner stanna upp mer, bygga en lokalpatriotisk känsla av ”vi” och inkludera även mig som nykomling i gemenskapen. Att jag har haft tillfälle att leva på annat sätt än det svenska har fått mig att både älska vissa saker i mitt svenska liv och ifrågasätta andra. Min kanske viktigaste insikt är att jag vågar, att det är möjligt, att jag kan komma till en ny plats och bit för bit skapa mig en tillvaro jag tycker om. Carpe diem!

En flyttfågels memoarer

För att ni är underbara

Facebook messenger plingar till: ”Åsa, kom igen, du ska med oss på lajv!” Va?, undrar jag mitt i jobbstressen. Ska jag det? Jag har just lyckats krympa högarna på skrivbordet och fått bra dygnsrytm igen efter EU-val, partikongress som lades i Göteborg samtidigt som West Pride och Hammarkullekarnevalen, och så smått börjat packa mina väskor för att åka till Almedalsveckan… Lajv? Jo visst fick jag erkänna att det lät synnerligen lockande. Och med vänner som jag vet att man aldrig har tråkigt längre stunder tillsamman med. Men, reality check, nej det kommer jag aldrig att hinna fixa, för i så fall skulle jag behöva låna en hel del kläder, få hjälp med skjuts, sovplats, nån som fixar mat, och dessutom någon som kan ta med min packning till området så att jag kan komma direkt från Almedalen och bara ramla in på plats på lajvet. ….and guess what? Utan att blinka och med två stora leenden har mina vänner löst alla mina problem, och innan jag vet ordet av rullar jag ut mina sovsaker i deras tält i Blekingeskogarna redo för att vakna nästa dag och befinna mig på medeltiden. Wow!

Några veckor senare får jag sms av en vän som undrar om jag ska hänga med och bada. Inte i eftermiddag, svarar jag, men jättegärna i morgon. ”I morgon?”, replikerar min vän, ”nej det går inte för då ska jag klättra.” Va?!, svarar jag. Utan mig? …och nu kan ni kanske gissa att detta blev starten på ännu en underbar helg denna sommar? Helt rätt gissat! Jag trodde att jag just anmält intresse att följa med till en halvdagsutflykt till Utby, men nej. Två klättervänner gjorde glatt plats för mig i baksätet i bilen, kompletteringshandlade soppa på burk att laga på stormköket och tog med mig till två långa, sköna dagar på fina klippor i Bohuslän. Wow!

Jag skulle kunna fortsätta, berätta om en spontan hemmafest med frågesport om kungafamiljen, en god öl med trevligt folk på en terrass i Linnéstaden, en oväntad övernattning på en soffa och en riktigt rolig runda frisbeegolf i Slottsskogen… Men jag stannar där. För ni vet vilka ni är. Och ni är underbara, mina vänner. Tack. Av hela mitt hjärta, tack ❤ Jag ser tillbaka på denna sommar med ett stort, fånigt och totalt äkta leende för att ni förgyllt den. Jag älskar er.

Om du läser detta och känner att ”vad tusan Åsa, vi har ju knappt haft tid att ses nåt!”, don’t be a stranger. Jag hoppas att du vet att jag inte tycker mindre om dig för det. Hör av dig. Lång tid utan varandra kan ändå aldrig döda bra vänskap.

Vi hörs…

 

Glimtar från min sommar

Detta bildspel kräver JavaScript.

(ett par foton är lånade, tack snälla fotografer för lånet)